Kundvagn
0
0,00 kr
Släktens von Platens historia
Inledning
I den första svenska släktboken om ätten von Platen från 1909, står det i första meningen: "Ättens äldsta historia förlorar sig i sagans dunkel", vilket man ska ha i åtanke när man läser följande berättelse om en släkt som börjar ta form. Allt baseras på gamla sägner och senare skriftliga källor som har satts i ett sammanhang. Det gäller även framväxten av familjenamnet Platen tills det får mer fasta konturer på 1400-talet. Det som gör historien än mer osäker är att det finns två olika berättelser om släktens ursprung. Den ena anser att von Platen är av vendiskt ursprung genom den stora folkvandringen av vendiska folkstammar som skedde under 400-talet till nuvarande Tyskland. Denna berättelse anses fortfarande som den gällande bland Platar i Tyskland. Den andra versionen anger ett germanskt ursprung, vilket inleder nedanstående beskrivning.
Släktens ursprung
Enligt den germanska tolkningen, kan de första uppgifterna om släkten von Platen härledas till den saxiske hertigen Henrik Fågelfängaren, som valts till tysk konung år 919. Han skall i sina strider mot ungrare och vendiska folkslag, haft en ansedd och tapper härförare som erhållit riddarvärdigheten år 926 i Stendal, nordöstra Tyskland. Vid det första tyska tornéspelet i det närbelägna Magdeburg 936, har denne person erhållit en "Plata"; en bröstsköld. På så sätt kunde hans efterkommande benämnas "mit der Platen", " mit der Plate", eller på latin, "cum Plata" och "cum Thorace" till dess namnet under 1400-talet övergick till von Platen. Enligt dessa uppgifter fanns medlemmar av släkten i grevskapet Brandenburg under första hälften av 900-talet. Efter en tid spred sig ätten norr ut mot Rügen i Östersjön och deltog på 1100-talet i erövringen av ön och kristnandet av befolkningen för att senare nå Danmark och Baltikum.
Släkten får sitt namn
Några av de först namngivna personerna i släkten var Otto cum Plate miles (riddare) som nämns i en av Furst Jaromar II utfärdad urkund 1255 under benämningen dominus Otto cum Torace. Denna Otto cum Plate anges först som väpnare, eller vapendragare, och sedan som riddare hos den pommerske hertigen Barnim år 1255. Även två bröder, Heinrich och Wilhelm (Wilken) anges med detta efternamn som väpnare under åren 1296–1318. Härefter nämns åtskilliga medlemmar av ätten såväl i Pommern som på Rügen i flera urkunder som väpnare och riddare.
Ön Rügen och venderna
Den tyska ön Rügen i Östersjön, är släktens äldsta stambygd. Den hade ursprungligen bebotts av germaner men under folkvandringstiden på 400-talet erövrats av en vendisk stam, rujaner. Dessa gjorde sig kända som fruktade sjörövare, varför den danske kungen Valdemar den store, tillsammans med tyska furstar, vidtog flera krigståg mot venderna. Rügen erövrades slutligen av kung Valdemar år 1168 varvid borgen Arkona och Svantevitstemplet, de nordtyska vendernas största helgedom, förstördes och det tillhörande kungadömet störtades. Härefter hamnade ön under dansk överhöghet men styrdes av infödda kristna och vendiska furstar. Det är i detta skede som den vendiska historieskrivningen av släkten gör sig gällande. Här talas om en person av vendiskt kungligt ursprung vid namn Granza, som mäklat fred med kung Valdemar. Hans namn kan kopplas till borgen Granskevitz på Rügen som anlagts år 1170 och som senare blev en egendom i Platen-släkten. Denna Granza anses vara farfar till den tidigare omnämnde Otto cum Plate. Ett annat bevis för den vendiska historieskrivningen är att Platarna vid denna tid benämndes "Dominus" (latin för herre) vilket bara gällde personer med direkt koppling till det vendiska kungahuset. Detta skulle i så fall skulle vara Platen-släktens ursprung.
Medeltid till nutid
Från 1200-talet fortlevde släkten von Platen i norra Tyskland. Denna region drabbades av många stora konflikter, inte minst 30-åriga kriget på 1600-talet. En del ättlingar anslöt sig till den svenska armén när Gustav II Adolf landsteg på Rügen år 1630. Riksfriherren Erasmus von Platen och hans bror Berend Bogislav von Platen, båda överstar, deltog i slaget vid Lützen 1632. För släkten, liksom många andra adliga familjer i Tyskland, skedde en dramatisk förändring med den westfaliska freden 1648. Stora delar av norra Tyskland, så även Rügen, kom i svensk besittning under den svenska stormaktstiden. Det blev då naturligt att personer i de nya svenska provinserna i Tyskland, sökte sig till Sverige och den svenska krigsmakten, inte minst vår egen släkt. Enbart under Karl XII tid noterades 16 svenska officerare med namnet von Platen. Släkten började etablera sig mer stadigvarande under första hälften 1700-talet där Baltzar Achates (D12) anses vara den förste som kom till Sverige under denna period. Vissa Platar hade kvar sina gods på Rügen, som besöktes när tillfälle gavs, men man lydde under den svenske kungen och krigsmakten som minst sagt var mycket aktiv vid denna tid. Som framgår av personporträtten i denna bok, beordrades man ut i Norden, Tyskland och andra delar av Europa för att strida tillsammans med svenska och andra arméer. Svensk-ryska kriget 1788–1790, det pommerska kriget med Frankrike, Finska kriget med Ryssland 1808 -1809 är bara ett fåtal exempel. De flesta Platar som deltog överlevde, lovordades för goda insatser och dekorerades. Den främste bland dessa anses nog vara friherre Philip Julius Bernhard (1732-1805) från Dornhof, som upphöjdes till general och en av rikets herrar. Gustav den IV Adolf utnämnde honom senare till fältmarskalk. Han var även serafimerriddare. Många tyska Platar stannade dock kvar på sina egendomar som godsen Venz och Zubzow samt andra besittningar på Rügen, i vissa fall ända fram till 1945 och det stora sammanbrottet efter andra världskriget. Med den sovjetiska invasionen och senare skapandet av DDR, konfiskerades alla egendomar. Efter murens fall 1989 och mycket långdragna förhandlingar, har ett fåtal gårdar återgått till sina forna ägarfamiljer.
Som stamfader för flertalet av de rügenska ättegrenarna räknas Henning Plate som levde omkring 1396 på stamgodset Granskevitz på Rügen. Efter 1427 bodde även sonen Henning och sonsonen Heinrich, den senare avliden 1514, på godset. Från Heinrichs söner Wilken (känd 1520) och Achim, stammar samtliga grenar som är upptagna på stamträdet. Wilken på Rügen var ägare av godsen Granskevitz, Dornhof, Silenz och Gusterade. Han fick sönerna Jürgen (Venz-Zubzow), Heinrich (Dornhof) och Behrend (Platen-Hallermund). Dessa tre personer blir stamfäder till de tre dominerande grenarna inom släkten som fortfarande lever idag. Två av grenarna är benämnda efter egendomar de ägde på Rügen.
Jürgen på Venz (avliden 1577) blev stamfader för Venz-Zubzow-grenen. Hans senare ättling i femte led var Joachim Christoph (V1), född 1730 och avliden 1788. Han var ägare av godsen Venz, Zubzow, Retelitz och Reischwitz, samtliga på ön Rügen. Hans förste son Rickman (V3), född 1759 på familjegodset Venz, är stamfader till den första grenen som inkom till Sverige och som senare dog ut 1969. Joachim Christophs andre son, Carl Philip Fredrik (V5), född 1769 på Rügen och avliden 1843 på Hjelmsund i Skåne, är stamfader för den andra grenen som fortfarande lever i Sverige. Flera ättlingar var inledningsvis kavalleriofficerare och lantbrukare i nordvästra Skåne. Inom denna gren återfinns senare på 1900-talet den kände uppfinnaren Baltzar (V86). Idag återfinns medlemmar inom grenen i Stockholmsregionen samt i Skåne och är verksamma inom olika områden som till exempel juridik, sjukvård samt akademiker och civilingenjörer. Venz-Zubzow-grenen i Sverige är ointroducerad adel och därmed inte upptagen på Riddarhuset eller angiven i Adelskalendern. Denna del av släkten finns redovisad i den separata utgåvan Ointroducerad adel.
Dornhof
Heinrich på Granskevitz (avliden 1595) är stamfader för Dornhof-grenen. Samtliga medlemmar av denna gren härstammar från storgodsägaren Balzer (D1), född 1642 och avliden 1716. Han ägde Dornhof och ytterligare tio gods. Hans sonson, Baltzar Achates (D12), introducerades 1752 på Riddarhuset i Stockholm som förste person i släkten under nummer 1922. Med Baltzar Achates två söner, delades denna gren upp i huvudmannagrenen och två yngre grenar.Den förste sonen, hovmarskalken Achates Carl (24), som representerade huvudmannagrenen, introducerades till friherrlig värdighet 1817 under nummer 364. Detta innebär att endast huvudmannen och hans manliga avkommor, innehar friherrlig värdighet (enligt 37§). Den andre sonen, Gustaf Bogislaus representerade den yngre grenen. Han gjorde under sin levnad en karriär i den finska militären och introducerades även på det nybildade finska Riddarhuset år 1818 under nummer 130. Hans avkommor återvände dock till Sverige men grenen fanns redovisad i Finland fram till 1959. Philip Julius Bernhard (D22) är stamfader till den friherrliga ätten som introducerades 1778 på Riddarhuset i Stockholm under nummer 2128 och upphöjdes 1797 till friherrlig värdighet under nummer 313. Philip Julius Bernhards son, Baltzar Bogislaus (D46), blev den kände skaparen av Göta kanal. Han var född 1766 på Dornhof och avled 1829 i Kristiania som riksståthållare i Norge. År 1815 blev han upphöjd till greve under nummer 126 men denna gren dog ut 1888 med hans barnbarn Carl Baltzar Ernst. Ättemedlemmar inom Dornhof återfinns idag i främst Stockholmregionen och Skåne, Västra Götalandsregionen samt även i Blekinge. En del av denna gren är även bosatt i Kanada. Yrkesgrupperna inom denna släktgren spänner över ett mycket brett fält som raketforskare, filmregissör, modedesigner, ambassadör, godsägare, journalist, arkitekt och författare, bibliotekarie, lärare samt sjukvård, bank- och finans. Den kanske mest namnkunnige personen i nutid är nog Gustaf (D138), känd som Buster, för sin tid som chefredaktör för Svenska Dagbladet och författare av en rad uppskattade böcker. Den friherrliga grenen 313 har under många generationer haft mycket höga positioner inom det svenska Hovet, så än idag.
Platen-Hallermund
Behrend på Granskevitz (avliden 1576) blev stamfader för den riksgrevliga grenen Platen-Hallermund samt den numera utdöda Granskevitz-grenen. Medlemmar av Hallermund-grenen lever idag i Tyskland, Danmark, USA och Sydafrika och har funnits i Sverige från början av 1900-talet fram till 1966. Även i Finland slog sig denna ättegren ned genom riksgreve Magnus som efter att ha deltagit i finska inbördeskriget 1918 och ättegrenen kom att bli kvar där genom hans son, riksgreve Gösta, fram till 1960-talet.
Övriga släktgrenar
Sidogrenar till Dornhof-grenen var Silenz-Lipsitz, som dog ut i början av 1800-talet. Parchow-grenen fortlever i Tyskland och innehade godset Silenz fram till 1945. Därtill finns två grenar av släkten som inte kan härledas från stamträdet men som otvivelaktigt tillhör ätten; Gurtitz-Ganskevitz-grenen, utdöd på 1800-talet och Fresen-grenen som fortfarande finns i Tyskland och USA. Denna gren har även funnits i Finland och Sverige under 1700-talet men dog ut under tidigt 1900-tal. Ätten von Platen introducerades även på det svenska Riddarhuset i Greifswald som grundades 1806 av Gustav IV Adolf. Släkten var upptagen i två olika klasser: första klassens friherrliga ätter nummer 10 och i andra klassen ridderliga ätter nummer 1. Detta Riddarhus för Pommern och Rügen, var aktivt fram till att Sverige avträdde svenska Pommern 1815.